LÄS INTE DETTA INLÄGG OM DU INTE VILL LÄSA OM MIN ÅNGEST ELLER FÅ ÅNGEST SJÄLV. SKYLL DIG SJÄLV I SÅ FALL. INLÄGGET ÄR RIKTAT TILL MINA VÄNNER SOM MÅSTE STÅ UT MED MIG VARJE DAG!


Så går den dagen från vårt liv och kommer aldrig mer åter. Så känns mitt liv just nu. Tycker inte om att vara deppig och skriva om det. Men så tänkte jag att det kanske känns bättre om jag skriver lite om det ändå, för att få skriva av mig och för att då vet jag att de närmaste har ett hum om varför jag är som jag är just nu. Saken är den att jag har fetångest över alla uppgifter och tentorna som jag har hängande över mig. Och när ångesten slår mig blir jag apatisk. Jag klarar ingenting. Vill bara dö och ligga i sängen hela dagen, inte göra någonting. Jag vill supa ned mig 24/7 och jag vill göra massa dumma saker och vara ett svin för att ta fokus från min ångest. Det är vidrigt och sjukt det vet jag, och jag håller mig i skinnet samt biter mig i tungan ungefär 56 gånger om dagen för att inte göra något dumt eller döda någon, verbalt såklart, blod och äckel är inte riktigt min grej. Dessutom har jag ångest för att jag inte har varit hemma på flera månader och jag kommer bara vara hemma knappt två veckor i jul eftersom jag ska fira nyår här i Härnösand. Längtar hem så mycket att det gör ont i hjärtat och jag börjar nästan böla så fort jag hör en låt ellet ser en film eller något på tv som påminner om hemma. Det är skitjobbigt och hänger säkert ihop med pluggångesten då jag bara vill ligga i soffan hemma hos mamma och pappa och titta på tv med katten på magen i soffan när jag mår såhär dåligt.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det pinsamma emo-inlägget och återkommer när jag mår bättre, om ett halvår eller så.