Idag är en sån där dag då jag är jättenostalgisk och lite bölig. Sitter och tänker tillbaka på förra våren när vi höll på med slutproduktionen. Alla timmar vi älvor spenderade i lilla teatersalen och fnulade på musik och kostym osv. Alla timmar vi spenderade i Edsvik konsthall. Uppvärmningarna vi hade utomhus i det underbara vårvädret. Känslan av att kunna bestiga ett berg efter sista föreställningen. Känslan av vemodighet när vi plockade ned scenografin och rekvisitan. Det totala lyckoruset efter premiären. Vetskapen om att den här tiden i mitt liv kommer aldrig att komma tillbaka. Tankar som att man kanske skulle söka till scenskolan ändå, skita i universitetet och få följa min passion ett par år till. Den starka rädslan för vad som ska hända efter gymnasiet, hur ska jag klara mig utan Kerstin som är där och vägleder mig och hjälper mig i allt? Hur ska jag klara mig utan sfg, lärarna, lokalerna, klasskamraterna och framför allt teaterkollegorna?


Let's face it, hur bra jag än har det nu kommer det alltid finnas en bit i mitt hjärta som saknas. Hur bra jag än har det  kommer det bästa valet i mitt liv redan ha blivit valt, och det valet gjordes nästan exakt för fyra år sen idag.