De finns de vännerna som orkar. Som verkligen orkar lyssna på ens gnäll hela tiden och faktiskt bryr sig på riktigt hur man mår. De som tar sig tid, oavsett vad klockan är, för att lyssna och stödja. De finns de pärlorna som verkligen vågar stå på sig, de som kan konsten att övertyga en om att det faktiskt ligger till på ett visst sätt, även om man själv trycker ned sig i skorna och hävdar motsatsen. De som inte låter en vara ensam för att de vet att man kommer att bryta ihop om man lämnas ensam.  De vänner som inte tycker att man är fånig när man ältar. De vänner som svarar i telefonen även om de precis har somnat och lyssnar på det senaste som har hänt.  De vänner som låter en ligga med huvudet i deras knä och kommer med tröstande ord samtidigt som de smeker en över håret.

Ni vet vilka ni är. Ni är guld värda!