Pratade med Jessica i telen idag. Det var alltför länge sen, och jag känner mer och mer att jag saknar lilla teatergruppen med Kerstin i spetsen. Skönt att få prata av sig i "flumtermer" angående saker som händer i sitt liv. De gamla teaterkollegorna vet precis vad jag menar när jag säger att jag inte är redo än att öppna alla spjällen, speciellt inte de känsligaste. Eller när jag berättar att jag tror att Kerstin håller koll på mig ibland, att jag tror att hon känner av mig och jag henne, även om det är 40 mil mellan oss. Jag trodde absolut inte att jag för bara ett år sedan skulle sakna den rättvisa starka stålblicken som såg rakt genom mig. Tji fick jag kan man ju säga.



Jag behöver dig NU. Kan du inte ge mig ett tecken så jag vet att jag inte är helt uppe i det blå?