På väg hem från PM-mötet nyss lyckades jag och Rebecca med något Härnösand aldrig tidigare har skådat. I några dagar här har det varit packat is överallt= snorhalt. På eftermiddagen/kvällen har det snöat kraftigt så det ligger ett fint lager med snö över isen nu. När vi skulle gå hem valde vi att gå på den stora gatan som vi vet är lite säkrare en lilla Villavägen. För att komma till Kastellgatan från Kårhuset snabbast genar man över en liten gräsmatta som ligger lite i en sluttning. Vi gick försiktigt eftersom vi visste att det var halt, halkade till några gånger. Sen försvinner benen under mig och jag gör en riktig Kalle Anka-vurpa och landar på röven med benen rakt upp i luften! Fy helvete vad ont det gjorde! Rebecca blev skitnervös och frågade typ tio gånger om det gick bra. Jag låg på marken och asgarvade och tog mig upp. På marken där jag vurpade är det ett avtryck i marken där snön har försvunnit och det är bara is, skitstort märke! Precis när vi ska börja gå igen och hon tar ett kliv lyckas hon med samma sak! Nu ligger hon med benen rakt upp i luften och asgarvar. Det är alltså två idendiska märken bredvid varandra på marken! Vi går försiktigt vidare och jag halkar till igen några gånger, utan att ramla. Till slut tar Rebecca armkrok med mig och vi töltar försiktigt. Då känner jag hur marken under mig försvinner, både jag och Rebecca ligger i en hög på marken och asgarvar! Inom loppet av inte mer än två minuter har jag och Rebecca lyckats slå två varsina Kalle Anka-vurpor! Helt jävla otroligt! Resten av vägen gick vi som pensionärer, pga värk och rädsla för att ramla igen! Ett under att vi tog oss hem utan att ramla en tredje gång, det var redigt halt! Så nu sitter jag här på min ömma bak, kommer få fin-fina blåmärken! Slog i armbågen också, inte helt skönt om man säger så...

Dagens citat
Jag: Vafan ska man ge farmor liksom, en kondom eller vad?! Eller, nä förresten, hon är ju änka...