Ska det verkligen vara så här? jag känner mig som en jävla fitta, jag vet tamefan inte vad jag ska göra! Just nu tror jag att jag är världens uslaste vän. Jag borde ha sagt/gjort något och inte låtit bli att reagera. Jag har lyssnat alldeles för mycket på andra och det har gjort att jag inte har gjort något alls för Dig.
Hatar att vi har glidigt isär så mycket som vi har. Saknar Dig som ett jävla cepe, vet att det aldrig kommer att bli som det var förut och jag tar på mig hela skulden! Jag gör vad som helst för att få tillbaka det som det var förut. Kommer Du ihåg hur det var typ på högstadiet? när vi hade tråkigt och visste inte vad vi skulle hitta på ringde vi alltid till varann. Vi kunde prata hur länge som helst om ingenting alls. Bara visa att vi fanns där för varann och kunde snacka om vilken skit som helst. Vi hade typ sjuka samtal om typ Ice coffee tex. Varje gång jag ska dricka det (som inte blir allt för ofta längre) tänker jag på Dig och hur kul vi hade då. Vi har känt varandra forever, och det kunde bara gå ngra dagar emellan när vi pratade, nu har vi inte setts på en månad... det känns så sjukt, och jag kan inte komma på när det blev såhär. Nu förtiden när vi pratar så känns det fett skumt ibland. Jag har alltid sett Dig som ngn jag kan säga typ allt till (inte allt, för det kan jag inte säga till någon) det mesta iaf, nu berättar vi inte allt för varandra längre och när jag berättar ngt stort som har hänt, kommer det till Dig långt efter det når alla andra. Fråga mig inte varför, för det vet jag inte ens själv.
Slutsatsen med det här inlägget är att jag saknar Dig som fan och hoppades på att vi skulle kunna hänga massor i sommar, eftersom vi inte har setts på så länge, men nu vet jag fan inte längre själv hur det här kommer att sluta.

Missförstå mig inte, jag klandrar inte Dig för Någonting men jag hoppas fortfarande på att vi kan träffas massor i sommar.